FÖRORD

​

Som ung läste jag med stor iver Sven Hedins reseskildring ”Från Pol till Pol”, han var en upptäcktsresande i min smak. Vilka äventyr, vad han såg och upplevde. Många fängslades av hans berättelser från främmande länder. Många av oss drömde också om att resa ut och upptäcka världen bortom charter och organiserade besök i främmande kulturer. Att få finna en ny värld i den gamla. Inte många får möjlighet att bidra med kunskap om livet på jorden. Men en speciell människa, född på det minnesrika Visingsö, lyckades med den bedriften.

 

En dag i september 2016 sitter jag på en bilfirma i Jönköping och väntar på att min bil skall bli servad. Ytterligare en kund var där och presenterade sig som Erna Andersson. I samspråk över en kopp kaffe berättar hon om en man hon känner starka känslor för och som på sin tid levde ett liv som polarforskare och upptäckare. Han hette Axel Ohlin, var född och uppvuxen på Visingsö. Erna bor sedan flera år på ön och blivit fascinerad av Axels historia. Hon bestämde sig för att skriva en bok om honom. Hans liv blev kort men händelserikt. Han föddes 1867 och dog 1903 och begravdes på öns kyrkogård. Vid hans grav stod då två fästmöer och sörjde…

 

Hon berättar att Axel Ohlin på sin tid var en högt ansedd marinzoolog, som efter studier vid Lunds Universitet doktorerade vid 23 års ålder. Han anlitades bland annat vid Sveriges första forskningsresa till Antarktis och var även med att i försöken att spåra Salomon August Andrées försvunna expedition. Han var en auktoritet på sitt område. Erna inte bara fördjupar sig i Axels historia - hon reser även ut i världen och följer honom i spåren. Tala om engagemang och intresse. Att Andrée ville åka ballong till nordpolen kände jag till - men Axel Ohlin var för mig en okänd resenär. Hennes berättelse om honom gjorde mig nyfiken. Fanns det verkligen två polarforskare som kom från nästan samma plats, Visingsö/Gränna? Och varför var denne Ohlin inte mer allmänt känd? Han hade ju tydligen gjort stora och många resor i vetenskapligt syfte. Och ansågs vara en av Sveriges största polarresenärer vid sidan av Andrée och Nordenskiöld, som han stod i skuggan av. Sedan, när hennes bil var klar, tog hon farväl och åkte sin väg. Där kunde det ha slutat. Men några månader senare ringde hon och frågade om jag var intresserad av att läsa vad hon skrev. Och sedan var jag fast.

 

En dansk författare, Thorkild Hansen, som jag läste på 70-talet, använde ett berättargrepp som påminner om Ernas sätt att skriva. I tre av sina böcker följer Hansen historiska upptäckare, äventyrare och vetenskapsmän tätt i spåren. Han reser ut och besöker de platser där hans berättelser utspelar sig. De historiska miljöerna, brev, dokument och vittnesmål, ger gestalt åt det han skriver. Så gör även Erna. Det är ett grepp som får hennes historia om Axel Ohlin att bli levande, angelägen och spännande - bortom traditionella biografier. Berättargreppet som växlar mellan nu och då ger henne kunskap om Axels liv och forskning. Vi får bokstavligen följa honom på sina resor, ofta i ett iskallt helvete i både Syd- och Nordpolen och andra otillgängliga platser. Axel var trygg i sin forskning och i sitt sökande efter mikroskopiska kräftdjur att studera. Tidvis var han pressad av fordringsägare, som önskade få åter det han lånat till sina resor. Att vara upptäcktsresande är sannerligen ingen lysande affär. Hans goda sociala förmåga gjorde annars att han kunde knyta kontakter och vänskap med arbetskamrater och människor han träffade. Han kunde vara underhållande och festade gärna när tillfälle gavs. Annars var hans liv inte lätt, forskningen var hans ledstjärna.

 

I sitt grepp att röra sig mellan fakta och fiktion söker Erna finna vad Axels såg, tänkte och kände. Texten och ett rikt bildmaterial gör hennes berättelse levande och nära. Det är en bok med fakta och känslor som öppnar sig för läsaren. Resorna i Axels fotspår är intressanta och lärorika och lägger till en litterär dimension. Hon vill verkligen förstå och leva sig in i Axels livsöde och ambitioner.

 

Det är ett kraftprov som Erna Andersson genomfört med boken om Axel Ohlin. Skriven med stark känsla för en man som en gång föddes och växte upp på en ö i Vättern. Ett paradis för ett drömmande barn. Och som vuxen kom att leva med kalla hav, is, kyla och snö. Han blev en av våra stora polarforskare, som till slut kom åter till barndomens Visingsö för att begravas. Erna Andersson lyfter känsligt och gripande fram Axel Ohlins liv och öde ur polarnattens mörker.

 

Bernt Lindqvist, tidigare teaterchef vid Smålands musik och teater.